Kära vän, 

Det är Allhelgonahelgen och många av oss har besökt kyrkogården denna helgen, tänt ljus och gått hem med hjärtat fyllt av både det ena och det andra.  

Kanske har du, som jag, dina nära och kära någon annanstans och får därför nöja dig med ett ljus på köksbordet.  Känslan är inte densamma, men jag tror ändå att ritualen är viktig då den väcker minnena till liv.  Att få vara nära en stund, att våga känna på allt som rör sig och låta det vara så. 

Samtidigt så kände jag på den ensamhet, i levande livet, som denna helgen kan innebära och beslutade mig för att detta var en bra dag att “ta min första fika med dig”.  Är du enig? 

 Jag har valt att starta detta lilla nyhetsbrevet för att jag önskar ett sätt att samtala med dig på, att ta upp teman som kanske behöver lite mer plats än bara en caption på Instagram och för att du skall lära känna mig. 

Min önskan är att du skall känna det som om vi tar en fika tillsammans och samtalar om det som rör sig i oss just nu, varken mer eller mindre.  

Till att börja med kommer brevet att komma varannan söndag, om du önskar, och så får vi se vad som sker framöver. (Du kan självklart tacka nej till brevet när du vill.) 

 Så, har du hällt upp din kaffe?  Jag är nyfiken på din resa in i Sorgens cirklar så jag hoppas du tar dig tid att kommentera eller skriva (när lusten faller på). 

Vill du veta lite om mig?   Ok, låt mig se, jag börjar på samma ställe som du… 

Jag kom in i Sorgens cirklar för att jag funderat mycket över sorg i nästan 40 år och när min arbetskamrat avslutade sitt liv så mötte jag återigen samma förenklade, lite blaskiga förståelse som då (för mycket länge sedan).  

Det gjorde mig, och terapeuten i mig, irriterad och ledsen.  Jag vet ju att det finns så mycket mer att erbjuda, så mycket mer att dela, och så många sätt att vara där på.  Så, jag beslutade mig för att försöka skapa det jag alltid har saknat och på den vägen är vi. 

 Sorgens cirklar handlar om gemenskap, om att ha någon/något att falla tillbaka på och att förstå sig själv bättre på vägen mot balans.  

Kort sagt, jag har skapat en ledstång för sörjande på väg upp “helandets trappa”, varken mer eller mindre. 

 Min historia börjar med att vara anhörig, under min tonårstid, till en svårt sjuk mor, som sedan avlider då jag är 17 år. Detta formade mig, fattas bara annat, men det mest spännande är att denna upplevelse har rest med mig genom åren.  

Jag har behövt göra en “uppgradering” av min sorg varje gång något stort skett, t ex när jag tog examen, när jag fick barn, när jag reste dit hon aldrig fick och inte minst, när jag blev äldre än hon någonsin fick bli. 

Just nu gör jag ytterligare en sådan cirkel då mina vänner, på samma ålder som mig, börjar förlora sina föräldrar nu.  De ställs inför många av de frågeställningarna som jag ställdes inför som 17 åring och det ger mig nya tankar och inte minst perspektiv. 

 Mitt val att bli terapeut kom ur att jag var intresserad av hur man läker kropp och själ men också för att jag är intresserad av andra människors historia.  Varje historia är så unik, så fascinerande och ändå, det finns så många hållpunkter och likheter att vi kan lära av varandra.  Lära och anpassa till vår egen sanning. 

Detta är också en viktig del av min önskan och arbete med Sorgens cirklar, att ge ut verktyg att förmedla den kunskap som finns och stötta dig i de val du tar. 

 Jag föddes in i en släkt med många äldre, jag har arbetat på hospice och ja, jag känner ibland att sorgen valt mig som sin förespråkare.  Det kan kännas lite tungt ibland, men jag vet också att jag är en som gillar djupdykningar och sorgen belönar dig varje gång. 

Sorgen är kärlekens andra ansikte. Långt ifrån lika attraktiv, men med en stor påse med belöningar i sin hand, till den som orkar stå i det. Du behöver inte tänka på att komma i mål, målet finns inte och det frustrerar många.  

Allt du behöver tänka på är att finna din egen balans, din sinnesro och din plats och genast sätter sig sorgen vid din sida. 

Nu känner jag att jag bara skrapat lite på det allra ytligaste av det jag vill säga till dig men vad kan man förvänta sig av en första kaffe date, eller hur? 

Finn din väg att kommunicera med mig, om du så önskar, eller låt brevet landa i dig. 

Jag finns här! Ett knapptryck bort… 

Jag önskar dig, från mitt hjärtas djup, en stilla, mjuk avslutning på Allhelgona helgen! 

Ta hand om dig så hörs vi snart! 

VARM kram,  Maud